Snäcksjöns Islandshästar

Igår red jag ut på Frostrós och hade Gwenda osm handhäst.
Det var en utamning, för Frostrós är inte känd för att gå på direkt och Gwenda är väldigt orolig för att göra Frostrós upprörd då hon är högsta hönset i hagen.
Vad JAG ville och hade för planer för de båda damerna, tycktes dem tämligen ointressant.

I början var dte svårt att hitta någon balans i när hästarna skulle gå fram (Frostrós ville det helst inte och Gwenda vilel helst försöka sega och gå bakom Frostrós. Neej.) och jag kämpade med att hålla igång Frostrós när Gwenda väl gick fram och dra me mig gwenda när Frostrós väl kom igång i tempo.
På vägen hem gick det bättre (konstigt va?!) och Frostrós och jag galopperade till och med när Gwenda travade på ordentligt.

Sen kom hingsthagen och 9 dundrande unghingstar följde oss längs med staktee och helt plötsligt blev dte en väldig fart på tjejerna.
Gwenda drog iväg och eftersom hon inte lyssnade det minsta när jag försökte få henne att sakta av utan bara gasade på, och Frostrós inte direkt hängde med i hennes tempo, så var jag tvungen att släppa henne om vi inte skulle få en rejäl kollision.

Och då minsann, om inte fröken Frostrós vaknade till.
Hon tycktes tänka "VA!? Går Gwenda först!?" och pinnade på som en blådåre.
Två uppjagade ston hade jag helt plötsligt att försöka hålla lite koll på, med nio flåsande hingstar (nåja, de flesta av dem är ju faktiskt kastrerade) i hasorna.
Jag fick tag på Gwenda efter några hundra meter, när hon stannade och tittade misstänksamt på tygeln som hängde ner mellan frambenen på henne.
Och helt plötlsigt hade jag två lugna ston igen.
Det är roligt med handhästar! (Och tur att man rider på skogsvägar utan trafik..)